Det negativa självpratet, rädslan att inte ha kontroll och att skylla på utomstående personer och/eller händelser för att saker och ting inte går som vi tänkt - det är vanor vi så lätt fastnar i, och som så lätt trasar sönder oss.
Dagligen måste jag påminna mig om detta, om att säga snälla saker till mig själv speciellt. Min kropp har burit mig genom så många svårigheter och under alla dessa år har jag sällan tackat den för att den fortsätter, för att jag har ben som fungerar och ett hjärta som slår. Det är underligt det där, hur man kan älska andra så obeskrivligt mycket - deras svagheter och skavanker inkluderade - men kämpa år efter år med att se det vackra och älskvärda i sig själv.
F.